Jag behöver en paus

Ibland känns allt extra tufft och den gränsen har jag paserat. Känns som att jag inte kan göra annat än att ge upp för jag orkar inte kämpa längre. Jag önskar att jag bara kunde stänga av allt utanför och bara ligga i sängen, få känna mina känslor, få gråta och bara släppa alla spärrar, men det är inte så enkelt. Det är så mycket som har hänt det senaste åren men jag har vart upptagen med annat för att hinna med och nu kommer allt på samma gång, som ett slag i ansiktet. Livet känns meningslöst just nu. Jag skrämmer mig själv. Jag är rädd att jag inte kommer ha energi att resa mig upp efter det här, så tungt är det. Det känns verkligen som att någon slitit sönder mitt hjärta och lämnat mig där för att förblöda. Det finns ingen som ser vad som händer, allt är som vanligt för alla andra och jag lider i tystnad. 
 
Jag behöver en paus från livet men det hinner jag inte med. Jag vill ligga i min killes armar och bara få känna mig trygg men nu väntar två helt brutala veckor med plugg som jag inte vet om jag kommer klara. Sedan kommer julen och "låtsas vara glad för andras skull", sen kommer nyåret. Det är alltså över 3 veckor tills jag kan få pusta ut och få känna efter. Men då kommer ett par tuffa prov och där börjar stressen om igen. Jag kommer aldrig få bara vara, få några veckor för att ladda upp batteriet, några veckor för att bara få känna, gråta och få ut allt.. Det finns ingen tid för det. Psyket är viktigt men det är också framtiden så jag kan inte pausa nu och kommer antagligen inte kunna pausa på flera månader. Jag som skrattar ofta har inte ens energin till att le längre. Allt känns åt helvete, jag orkar inte kämpa mer, jag vill pausa och låsa in mig själv där ingen kommer åt mig.

Liknande inlägg

Kommentera här: