Efter att jag läste igenom mina tidigare bloggar så har jag funderat jätte mycket. Gråtit, känt ilska, vart ledsen, deppig och helt tom. Jag önskar att jag inte gått in och kollat, det var så mycket jag förträngt. Jag börjar gråta av bara tanken.Jag har fått så sjukt mycket tjockis-kommentarer genom mitt liv, jag har aldrig förstått varför, jag har aldrig vart sådär jätte stor så man verkligen tänker på det. Jag har alltid vägt mer än jag ser ut. Men så mycket kommentarer jag fått är chockerade. Jag har förträngt mer än hälften. Jag kommer alltid se mitt värde i vad siffrorna visar på vågen, det kommer jag nog aldrig komma förbi. 

 

Jag var så liten och så osäker. Det var under de åren där man är mest känslosam och försöker hitta sig själv, men det gjorde jag aldrig. Jag satsade allt jag hade för att nå upp till anorexikriterierna för min låtsas mamma alltid påpekade att jag var tjock, för att en främmande kärring gav mig ett par shorts "eftersom att dom är XXXL och dom passar nog dig perfekt", efter att jag vart trevlig mot en kille och fick "Tack tjockis" tillbaka. Så mycket jag aldrig kan förlåta eller komma över. Mitt värde kommer alltid vara i min klädstorlek och vågen. Jag kommer aldrig bli vacker förrän jag är smal, jag är för tjock för att någon ska märka något annat. 

 

Jag blir så jävla ledsen, dessa personer har ärrat mig för livet. Det är kommentarer jag kommer gråta över hela mitt liv. Dom är anledningen till att jag slutade äta bara för att bevisa för dom att jag också kan vara vacker. Dessa personerna är anledningen till att jag aldrig kommer se mitt egna värde, jag kommer alltid se mig själv som mindre värd. Dessa personer är anledningen till att jag tappade lusten att leva, dom är anledningen till att jag önskade att jag skulle somna och aldrig mer vakna. Dom är anledningen till att en ung tjej på 13-14 år ville avsluta sitt liv. Hur kan människor vara så känslokalla? Jag förstod inte varför dom sa så till mig, jag var så liten och hade så lätt att ta åt mig. Det slog så hårt att det sitter kvar än idag snart 6-7 år senare och jag nickar, lyssnar och kommer ihåg vad jag ska göra för att vara något annat än ett fetto i deras ögon. Jag kommer nog aldrig sluta kämpa för att bevisa att jag visst är värdefull, att jag visst kan vara vacker och att jag visst kan vara smal. 

 

Dom är anledningen till att jag inte kan ta emot komplimanger. Dom är anledningen att jag inte tar åt mig när min pojkvän säger hur vacker jag är. Dom är anledningen till att min mamma vart så orolig i flera år för att jag skulle ha avslutat mitt liv, hamna på sjukhuset för självsvält eller för att inte orka lämna mitt rum. Än idag tänker jag tillbaka och förstår inte hur jag klarade mig ur det där, jag mår fortfarande sjukt dåligt men det går inte ens att jämföra med förut. Jag lovade mig själv när jag var 14 år att någon dag ska jag vara smal och jag ska inse att jag är vacker och inte ens slösa en sekund av min tid till människor som inte bryr sig om mig. Jag ska bli smal och jag ska bevisa för dom, men jag kommer aldrig komma över eller förlåta det, känslolösa människor förtjänar inte min energi egentligen.