Det värsta med distansförhållande är att man (eller jag i alla fall) har ett så stort bekräftelsebehov. Får jag inte det så mår jag fruktansvärt dåligt, lite då och då bara. Igår verkade han inte speciellt sugen på att prata med mig kändes det som. Korta svar och inga smilisar (dom är så viktiga av någon anledning, när man inte ser varandra så sätter det en bild på personens ansiktsuttryck typ). Idag har vi inte pratat något. Jag känner mig liksom värdelös, det är såklart inte hans fel. Jag bara sitter och glor in i väggen och vill gråta. Önskar att jag bara kunde gå över till honom, när jag är med han så blir jag ju inte såhär, men eftersom att det är på distans så går ju inte det. Ingen matlust har jag. Längtar tills vi flyttar ihop, jag gillar inte hur jag blir när jag är såhär...

Idag har jag hur som helst ätit två knäckemackor och en skinksallad, druckit Loka, kaffe och Cola zero. Trots att klockan bara är 19:50 så ska jag nog gå och lägga mig. Hoppas på minus imorgon. Och jag måste verkligen hitta fler thinspobilder, behöver motivation!